Historik

2005, första resan.

Det var då som Fjällciceronen hade fått något otjänligt på sina jordnötter under uppresan och kunde därför inte tillgodogöra sig den 100-kronors frukostbuffé som serverades honom. Det fick duga med en gurka. Framåt lunchtid anlände vännerna till Ullådalen. Men var fanns Fjällcieronen? Hade gruppens ledare försvunnit under vägen dit. Nejdå, med en orörlig åkstil gled en gråblek varelse ut ur snöovädret och närmade sig det oroliga sällskapet.

- Vem är det? frågade Friisan och Peter E i kör.

- Det ser ut som Ramses II, svarade Håkan J

Fjällciceronen återupplivades, inne i resturangen, med en lokalbrygd öl, lite köttbullar med lingon och potatismos

Fjällciceronen strax innan den beryktade återupplivningen i Ullådalen.

Dagen efter var det full dramatik nere vid Olympia-liften. I sin iver att få komma upp i backarna lyckades Junior tjuva sig igenom påfartsspärren till den stora sittliften. Innan Junior (och vi samt liftskötaren) hann reagera hade liftsoffan knuffat omkull vår vän och rullat in honom under soffan. Det fruktade kraset av benpipor, revben och bäckenben drunknade i barnfamiljernas skrik av fasa. Det tog några minuter att knyta upp Junior eftersom det var svårt att bestäma vad som var fram eller bak / upp eller ned. Lite skamsna över att vi försenat dagens första åk för många skidfantaster placerade vi Junior mellan oss på en helt stillastående liftsoffa och transporterades sedan, under liftskötarens stränga uppsyn, upp mot pisterna. Vi tog oss omedelbart bort till Ullådalen där vi bjöd Junior på en lokalbrygd öl, lite köttbullar med lingon och potatismos.

Föga anar denna glade resenär vad morgondagen och en lite dum stollift har för planer åt honom.

2009, femte resan

För somliga var detta ett femårsjubileum och för en resenär (Ysse) var det första resan med Pänna Sängan. På vägen upp till Åre förärades Fjällciceronen med ett konstverk föreställandes densamme i full skidutrustning.

Redan första skiddagen bjöd på ett härligt äventyr. Efter en tuff transportsträcka nådde vi liften till högzonen. Till vår glädje liften var öppen och sällskapet transporterades nu vertikalt. Väl uppe på högzonen tog Fjällciceronen omedelbart kommandot och manade sina kamrater österut mot Ullådalen via en "Off-pist transportsträcka". På avstånd såg det hela ut som en härlig lössnöåkning men månader av västanvind och iskyla hade förvandlat snön till betonghård skare dekorerad med jämtlänska israukar och isiga krondiken. Området döptes till Christer Fugelsand-land. Alla lyckades transportera sig bort till Ullådale helskinnade. Dock vurpade Fjällciceronen vid ett förrädiskt gupp i slutet av en transportsträcka och slog i bakhuvudet. Talcentrat klarade sig denna gång också, det var emellertid oklart om centrat stod i kontakt med höger kognitiva områden i hjärnan. Efter lite mat och dryck transporterade sig sällskapet österut för att pröva några ev de pisterna som gjorde det möjligt att färdas i vertikal riktning. Inom kort började mörkret att falla varför det var dags att transportera sig hemåt via listigt utplacerade transportvägar i väst-östlig riktning. Den sista transportsträckan hem till Åre Björnen är en riktig långlöpa. Detta kom dock som en överraskning för Ysse som efter tag trodde han missat Åre Björnen och nu var på väg till nästa anhalt; Uleåborg. Nåväl, glada och törstiga vänner bjöds på en uppskattad Whiskey-provning av Janne Lj när vi hade anlänt till stugorna och efter bastu och tvagning var det dags för middag på Lilla Tyrolen belägen uppe i Förbergsbacken. Som vanligt god mat och dryck. Sällskapet tog sig sedan hem till stugorna genom att gå nedför backen. Nja vissa lade sig på rygg, drog upp benen så att knäna vidrörde öronen och började glida nedför backen. Denna märkliga ställning kallas i engelska skolinternat för " The Recieving Position".

Tyvärr insjuknade tre stycken deltagare (Ola, Friisan och Fjäll-ciceronen) dagen därpå. Vinterkräksjukan hade slagit till. Ett decimerat gäng fick avnjuta kålbulle, tunnbadning och middag (ripa, tjäder och orre) hos Hans och Ylva i Ottsjö. Sista dagen bjöd på återhämtning för de drabbade och skidåkning för de andra. Avresan hem gick utan incidenser.

2010, sjätte resan

Detta år valde Håkan J att stanna hemma vilket i normala fall hade medfört en lugn och stilla resa. Det är ju så att i skuggan av en underhållare, som tar stor plats och vars associationsbanor alltid är högtrafikerade, lämnas föga utrymme för likartade personligheter att utvecklas. De som hade förväntat sig ett Siqualone-enantat-lugn under uppresan till Åre misstog sig. Grovt! Kamraterna slog ut i full blom med historier, sång (stundom i synkroniserade stämmor)och föreläsningar (ja, Peter E hade återigen upplevt något under sina vakna timmar som nu delgavs en häpnande skara doktorer). Framemot småtimmarna hänvisdes vi till resturangvagnen eftersom barnfamiljerna och andra resenärer i samma sovvagn fann det omöjligt att få en blund i ögonen då Pänna Sängans repertoar av kör-stycken, rocklåtar och Johnny Bode-alster oförtröttligt framfördes med full volym. Således avslutades avresekvällen med en blöt sång-tillställning i en övergiven resturangvagn.

Pänna Sängans första frukost, denna resa, avnjöts något sent på Nya Kastrullen eftersom tåget anlände två timmar senare än beräknat. Alla utom en av kamaraterna var i fin form. En förrädisk migränattack hade tyvärr drabbade en av resenärerna tidigt denna morgon. Skidåkningsmässigt var nog detta den bästa resan hittills. Klart väder med fantastiskt bra pistade nedfarter gjorde att Pänna Sängans Vertikal/Horisontal-kvot avseende tillryggalagda meter nu nådde rekordnoteringen 0,18!

På torsdagkväll hämtade Lilla Tyrolens krögare Peter oss i sin specialkonstruerade Folkabuss. I år hade vi samtliga beställt avsmakningsmenyen. Det visade sig att Peter var rejält generös med portionerna, både till storlek och antal. Vår nye, och störste, resenär Björn H gladdes särskilt åt detta. När vi var på väg hem drabbades han dock av nordeuropas värsta gastro-koliska reflex. "Öppet 10 cm" och ett enteriskt nervsystem i status epilepticus gjorde hans vandring hem till en mardrömsfärd.

Morgonen därpå inträffade något intressant. Den väl tilltagna menyen hade troligtvis ökat på vår vikt så till den grad att flera av oss nu fick erfara ett nytt syndrom - Pjäxapné. Sittande på en stol i färd med att knäppa sin pjäxa kommer patienten inte att kunna:

1) Andas.

2) Förse hjärnan med adkvat blodcirkulation pga minskat venöst återflöde.

Resultat blir en blåsprängd, episodiskt decortikerad spexare.

På fredag eftermiddag, efter en härlig skiddag, drog vi till Ottsjö där Hans och Ylva mötte upp med sedvanlig gästvänlighet i form av sig själva, öl, kålbulle gjord över öppen eld samt Jägermeister. När vi sitter vid lägerelden och tuggar i oss kålbulle och läppjar på våra öl kommer där en skoter farandes. Den kör fram till oss och föraren, som har en cigarett hängandes i mungipan, slår av motorn och tittar förstrött på oss. Därefter sjunger han - Nu e det fredagsmyyys. Skål för den sången!

Sedan var det dags för tvagning och bad. Rena och fina transporterades vi upp till fjällkotan där det serverades en härlig tre-rätters middag. Varmrätt i år var en gudomlig fjäll-röding. Björn H, liksom vi andra, satt och njöt då han bestämde sig för att avslappnat luta sig tillbaka en stund. Vad Björn H inte uppmärksammade var att bänkarna vi satt på saknade ryggstöd. Utan tendens till fallreflex rasade således mannen snyggt och prydligt bakåt. Fallet slutade med att Björns skalp fick gå en ojämn kamp med en av försvarets största vedspisar gjord av svenskt gjutjärn. Blodvite uppstod men Peter E var snabbt framme med sin kardiologtumme och medelst varsamt tryck stoppade han blodflödet. Platåkåtans golv hade återigen fått ta emot kropsvätskor från en av Pänna Sängans resenärer.

Lördagen bjöd på fin skidåkning och vid 19-tiden äntrade vi tåget som odramatiskt tog oss hem till Göteborg.

www.pannasangan.se